Portnoy is Back Home

What everyone had given up hope for is now a reality. Mike Portnoy is back in the band he co-founded in 1985. Finally, he can wear a Dream Theater shirt again.

Jesper Robild: You left Dream Theater in 2010 after the other members didn’t agree to your request to take a break from the band. How much did you then follow their career without you?

Mike Portnoy: Honestly, it hurt to listen to the music they released without me and watch videos from concerts so I just watched from a distance. I listened to all their albums at least once, but rarely more than that. Out of pure curiosity. But it was emotionally tough for me, it’s like seeing your wife with a new husband. I wasn’t that familiar with the material and now that I’ve taken up the role of writing the setlist for our concerts again, I had to really familiarize myself with those albums. Now that I’m back in the band it doesn’t hurt as much to listen to them, it’s actually been quite nice to learn the albums – and to go back to the albums we made together. In all those years, I hardly ever listened to Dream Theater at all, it was too hard. But now I can do it, and I can wear a Dream Theater shirt again, which I couldn’t do for 13 years. It’s good to be home again.

JR: You are currently on your anniversary tour where you celebrate 40 years as a band. Was it obvious that you would play songs from the five albums you were not on?

MP: It would have been selfish of me to assume that we wouldn’t, or to put my foot down and say “no”. I’ve seen other bands do it that way. Rob Halford doesn’t sing Ripper Owens songs, Bruce Dickinson has rarely sung the Blaze Bayley material, Jon Anderson didn’t sing songs from Drama, David Lee Roth didn’t do Sammy Hagar songs. So some people have shown that you can get away with it. But I wanted to respect that they had a period without me.

JR: Were there any particular parts or songs you were particularly impressed by, or even jealous that you hadn’t been involved in recording?

MP: What impressed me most were the melodic moments, more than the technical acrobatics. Honestly, some of the technical stuff is not as interesting. The songs I chose for the setlist from that era are songs that I connected with because they were melodic and emotional.

JR: They lost more than a good drummer when you left. You had many other roles in the band, not least as a songwriter.

MP: I think even Mike Mangini would be the first to point that out. He didn’t come into the band to pick up everything I did, but to play drums. They needed to find a way to make the chemistry work without me and when I came back I had to respect what they wanted me to do and not do, based on what they were comfortable with at the time.

How did you first hear about Mike Mangini being chosen as your replacement?

MP: Just like the rest of the world. They made a documentary series about it on YouTube.

JR: Where you could watch the different candidates audition. So did you watch it?

MP: Yes, when it came out. I think Mangini was the right choice for several reasons, he was one of the few Americans. Thomas Lang is from Austria, Marco Minnemann is German, Virgil Donati is Australian and Aquiles Priester is Brazilian.

JR: Of course, I was rooting for the Swede Peter Wildoer from Darkane.

MP: I couldn’t imagine Dream Theater without an American or at least Canadian drummer, so Mangini was the obvious choice. It was hard for me to watch, but of course I was as curious as everyone else. I’ve always had a need to know what’s going on in the world and follow everything from bands to movies and TV shows. It wasn’t so much curiosity as it would have been impossible for me not to check it out.

JR: Although it was tough for you to listen to Dream Theater, you did play some Dream Theater songs live with Sons Of Apollo.

MP: It was because I was reunited with keyboardist Derek Sherinian in that band, so we played some songs from Falling Into Infinity: ‘Lines in the Sand’, ‘Just Let Me Breathe’ and ‘Hell’s Kitchen’. On my first tour with Flying Colors we played ‘Repentance’ and then I did ‘The Shattered Fortress’ tour where we played the whole ‘The Twelve Step Suite’ and some other stuff.

JR: Dream Theater played the last part of that suite about your drinking problems, ‘The Shattered Fortress’, on the first tour they did without you. Didn’t you think it was a bit difficult?

MP: It’s not my song just because I wrote the lyrics. I would never say that ‘Home’ or ‘Strange Deja Vu’ are my songs for that reason. But the five songs in ‘The Twelve Step Suite’, ‘A Change Of Seasons’, ‘Honor Thy Father’ and ‘The Best Of Times’... Okay, there we have eight songs just like that. Those eight are based on very personal experiences, directly from the story of my life. But we wrote the music together so it wasn’t unfair of them. At the same time, it was a bit strange to see them play ‘The Shattered Fortress’ because it wasn’t meant to be a standalone song in the same way as the others in ‘The Twelve Step Suite’. But that was their decision, I can’t comment on that.

JR: What was it like when you saw them live without you for the first time, in New York in 2022?

MP: It was like an out-of-body experience. I had dreamt about it many times and that’s probably what brought us to where we are now. If I hadn’t gone there and made peace with James [LaBrie]... It was very important for the healing process. We hadn’t seen or spoken in over a decade. I’m glad I went. It was bizarre but strangely not as bizarre as I was afraid, it was more comfortable than I had expected.

JR: Your families must have been on good terms, is that where it all started?

MP: Definitely. The first time John Petrucci and I saw each other after I left was because of our daughters. They lived together in an apartment in Brooklyn for many years and encouraged us to have dinner together; then our wives played in a band together and we had mutual friends. So that was the most important part in the reunion, our families and the fact that we are also one big family – the guys are more than just band members.

JR: James told me touchingly that it was your initiative to make peace with him.

MP: Yes, he was the last person I hadn’t made contact with. Me and John Petrucci started talking in 2017-2018 and I had been in touch with Jordan [Rudess] all these years. I played with John Petrucci and Jordan in the Liquid Tension Experiment; there were several steps that took us back on a personal and musical level. John Myung lives a block away from me in Pennsylvania and our wives are very close friends.

JR: He doesn’t make much of a fuss. What is the most surprising thing you can tell us about him?

MP: He’s very, very private and introverted. He’s the same guy I met at Berklee 40 years ago. He was always quiet and kept to himself, and he was always practicing. He’s exactly the same now, when James talks to the audience between songs he stands and practices scales.

JR: Almost all Dream Theater songs have both guitar and keyboard solos, but you haven’t had many bass solos over the years

MP: John Myung’s personality has changed over the years in that way, he stays more in the background. But if you listen to the early stuff – the Majesty demos and When Dream And Day Unite – he plays bass as a lead instrument. Steve Harris meets Billy Sheehan. Eventually he changed his role in the band. But if you listen to the beginning of ‘The Ones Who Help To Set The Sun’ from the debut album, there’s a lot of harmonies on bass, it sounds like Jaco Pastorius. He was very into that way of playing in the beginning.

JR: Before we go any further, not long after you left the band you had second thoughts and wanted to come back. What happened?

MP: I’d rather not talk about it... there was a lot going on behind the scenes, a lot of drama and legal stuff. There was a lot of tension and misunderstandings that arose when we talked through our lawyers. To summarize it generally and a bit sweepingly, it was about us reaching a point where it felt like it would have been easier if I just came back to avoid all the difficulties. There was a bit of discussion that it would have been the easy way out. But they made their choice. It was a tough few years, I stopped doing interviews in the end. There was so much that was misinterpreted and distorted by the media, especially on the internet. They wanted their click bait headlines and it became frustrating, it wasn’t worth all the drama. I never want to tell a journalist what they can’t ask, even if they brought up something controversial I didn’t want to be an asshole and refuse to answer. So I tried to be accommodating but it became uncomfortable. But now I’m back in the band, it’s all water under the bridge, I have nothing to hide.

JR: Dream Theater’s first album with you in almost 16 years will be released on February 7 (and reviewed in the next issue). It’s titled Parasomnia, a word that summarizes various sleep disorders. I’ve never really thought about how often you’ve written songs about dreams – you should understand that considering the band name.

MP: Haha, yeah, our name is Dream Theater and when we released Awake we played around with it a bit. Writing an entire album about sleep disorders and nightmares was also perfect considering the band name. It’s about night terrors, sleepwalking and all that stuff. When you write about dreams you can go anywhere, they’re so open and non-linear so you have free rein with the subject.

JR: The only example of parasomnia mentioned on Wikipedia that you haven’t written about is bedwetting.

MP: No, we haven’t included that. We also skipped nocturnal pollution, which is when you ejaculate in your sleep.

JR: The result was very heavy and dark, reminiscent of Train Of Thought and Systematic Chaos but more sinister.

MP: I agree that it’s dark. We could have gone in any direction, but the guitar and drum sound is such a big part of Dream Theater, especially on the albums we did with this line-up of the band. It feels like Train Of Thought but with the themes of Scenes From A Memory – something in between.

JR: Is it true that you are the biggest metal fan in the band and contribute the heaviest stuff?

MP: That’s probably true, but I’m also the biggest prog fan and pop fan, the biggest music fan in general. I probably have the heaviest taste, but I also love Jellyfish, Beatles and classic rock.

JR: You were very vocal about the death metal band Blood Incantation’s new album Absolute Elsewhere.

MP: I love Opeth and that album reminds me of early Opeth meets Pink Floyd, which is my taste in music in a nutshell.

JR: Was there any chance that you would go in the opposite direction? For example, towards the sound of Falling Into Infinity, which is probably your least heavy album.

MP: It didn’t feel appropriate, especially considering that we wanted to base the album on this dark theme. Since it was my first album with the band in a long time, we wanted to do something very intense. We were very inspired, I can compare the energy we had with Images And Words and Scenes From A Memory. The first one was our first album with James and the second one was our first album with Jordan, and now it was the first album with me back. We were excited to work with each other again, there was a chemistry of rebirth. But as for Falling Into Infinity... It was a strange album written at a time when we were losing control of our artistic freedom and independence. It was frustrating, the record company and the producer had the last word. They tore the songs apart and tried to make everything streamlined. As much as I like all the Dream Theater albums, you can’t compare that process to how it is in the band now, it was a completely different energy.

JR: It was also the only time you worked with an outside songwriter, Desmond Child, on ‘You Not Me’.

MP: In my opinion, it was a disaster. It was so unnecessary.

JR: The result or the collaboration? Because the song is good.

MP: I think the version we wrote before we collaborated was better. You can hear it on the demo recordings that we’ve released. But if we wanted to make a new record, we had to play along.

JR: You put up some new decor in the studio for the recording of Parasomnia.

MP: When I got there, everything hanging on the walls was Mangini-era stuff. Of course, that’s part of the band’s history and it shouldn’t be forgotten, but I wanted to feel like there was a part of myself in the studio too. So I hung up some old drum heads and tour posters from when we had released Scenes From A Memory, Six Degrees Of Inner Turbulence and Awake to balance it out.

JR: The cover reminds me of Images And Words. Is that a coincidence?

MP: It’s almost like a dark version of that record 30 years later, the girl has grown up. I can see how it could be interpreted that way, but it wasn’t intentional. When Hugh Syme, who did the cover, started sending us different pictures, we really got hooked on it and I don’t think any of us realized that you could make those comparisons. So it really was a coincidence, but when we realized it we thought it was quite fitting.

JR: James wrote the lyrics to ‘A Broken Man’ which is about PTSD. 20 years ago you wrote ‘War Inside My Head’ on the same subject and John Petrucci wrote ‘The Enemy Inside’ about PTSD in 2013. Why are you returning to it?

MP: I can’t answer why James returned to it now. In my case, it fit into the narrative of ‘Six Degrees Of Inner Turbulence’ and we approached this album in a similar way. With different subjects and threads that are heavily interwoven through different stories. None of us have served in the military or have any experience with PTSD.

JR: ‘Dead Asleep’ touches on one of the darkest subjects you’ve written about, a man who accidentally murders his wife while sleepwalking.

MP: I guess John Petrucci read about it and wrote a story based on it. It’s the kind of song where he really tells a story, ‘The Count Of Tuscany’ is another example. A standalone mini-story.

JR: Surely the fans managed to track down this Italian count he wrote about?

MP: Yes, he is real. The events in the lyrics took place in 2004 when we played in Italy. John Petrucci is in touch with him today and he has heard the song. I guess he liked it because he didn’t sue us.

JR: Does the actor Owen Wilson know that he is mentioned in a Dream Theater song, in the ‘Full Circle’ part of ‘Octavarium’?

MP: The others have actually sampled him saying “wow” in a song on Distance Over Time so he is in two Dream Theater songs! I know Ripper Owens knows he’s mentioned in the same part of ‘Octavarium’, we know each other. But me and Owen Wilson aren’t buddies or anything, ‘Full Circle’ was just a fun experiment I did with a lot of pop culture references. There are a lot of funny Easter eggs on that whole album.

JR: Like when you play a few seconds of ‘Jingle Bells’.

MP: When we play ‘Octavarium’ now on tour, one of our sound engineers puts on a Santa hat in that section and plays the song in the audience for us. Now I revealed that we are playing it, sorry! I wish no one knew the setlist, at the first gig in London it was so much fun to see the audience’s reactions to all the songs. For a while I wrote different setlists for each gig and then you got that experience every night. This time, though, we’re sticking to the same songs, it’s our 40th anniversary and the setlist covers a lot. Also, we haven’t played live together for 14 years so we need to warm up a bit first, but I will definitely go back to changing the setlist every night.

JR: I recently asked Mikael Åkerfeldt if Opeth always has all their songs rehearsed “like Dream Theater”. He replied: “No, and neither does Dream Theater.”

MP: Most bands don’t, I understand why. When we changed the set list every night in the mid-aughts, we played so much that we could have every song rehearsed.

JR: Do you have any funny Easter eggs in Parasomnia? One thing I’ve found is that in ‘The Shadow Man Incident’ you have the same HP Lovecraft quote that is on the tombstone on the cover of Iron Maiden’s Live After Death.

MP: I didn’t know that, that it was on that cover. The album isn’t necessarily a traditional concept album, but it has a theme that ties the songs together. So it’s fun to be able to hint at things early on and then have them come back later, to revisit them. You can have an Easter egg revealed. The very first riff in the overture ‘In The Arms Of Morpheus’, the same notes return in the middle track ‘Are We Dreaming?’ but then it’s church bells.

JR: What more can you tell us about the narrative of ‘The Shadow Man Incident’?

MP: Again, it was something John Petrucci wrote after he read or heard about it. I know it’s about a phenomenon that has been reported many times, that people see a man with a hat in their nightmares.

JR: When they experience sleep paralysis?

MP: Exactly. We’ve also put in a lot of sampled voices and other passages that we found on YouTube or elsewhere. In ‘Midnight Messiah’ there’s a sample from a movie, I don’t want to reveal which one – part of the fun is figuring it out yourself! We always loved doing that on our early albums. ‘A Change Of Seasons’ is full of samples, also ‘The Mirror’, ‘6:oo’ and ‘Space-Dye Vest’ from Awake, and ‘Take The Time’. ‘Honor Thy Father’ too, which came a bit later. On this album, there are a lot of things taken from movies and other things that are related to the theme. We already had it in the first song on the first album, ‘A Fortune In Lies’ has a section in the middle with samples of people who are in jail or arrested for theft. We wrote that song back in the late 1980s.

JR: You wrote the lyrics to ‘Midnight Messiah’ and it stands out, it’s not really about anything traumatic.

MP: Without giving away the whole story, I wrote about someone who feels like a superhero when he’s dreaming, very powerful and comfortable, as opposed to when he’s awake. There are many hidden details in the text that people can discover and explore. It’s not autobiographical, but the bridge of the song is partly. I wrote something that could also be interpreted as being about me being back in the band.

JR: Your reunion tour started in London on October 20. On October 29, your sister passed away from cancer and you found out just before going on stage in Zagreb.

MP: It’s been tough. I’ve never lost someone so close to me while on tour. My dad passed away when we were writing Black Clouds & Silver Linings so I’ve experienced loss, but never like this. But the show must go on, especially a tour of this size with so many people relying on us to play. It would have been very, very difficult and financially devastating to cancel concerts. We have a very large crew and these are big concerts with many tickets sold. I have a responsibility to my family out here on the road to do the concerts. But the support from the fans has been incredible, a lot of love and support which has really meant a lot.

JR: Your stage presence exudes a lot of positive energy. Was it difficult to maintain that during that night?

MP: I found out half an hour before I was supposed to go on stage. During that show, it was hard to smile and be excited and enthusiastic and get the crowd going. My heart was broken, I was devastated. But already during the gigs we did before that night, I had had to deal with her being in the hospital and honestly it was a nice distraction for me, almost therapeutic. So if anything, the three hours on stage helped me, and seeing the audience and how excited they were. The next 21 hours without being on stage were sadder and harder.

JR: You also missed her wake because of the tour, was that because you knew she would have wanted you to do the concert?

MP: She was one of Dream Theater’s biggest fans. My rejoining the band meant so much to her, she was so happy when I told her. She wanted nothing more than to experience the tour, which unfortunately she couldn’t do in person. But I think her spirit will see us every night. And she, more than anyone else on earth, encouraged me to go for it.

JR: We were supposed to talk for an hour and now it’s been 59 minutes and 53 seconds.

MP: That’s why I’m a drummer – perfect timing.

Box

Moore Dream Theater

JR: I talked to guitarist John Petrucci in 2021 for Liquid Tension Experiment’s third album. You had played on his solo album Terminal Velocity in 2020 but this was the first time you wrote music together since you left Dream Theater. I took the opportunity to ask when he would be working with Dream Theater’s original keyboardist Kevin Moore, who left in 1994, again. The answer: “Funny joke.” But you actually made two albums with him in the early ‘00s.

MP: We made two albums with OSI,” says drummer Mike Portnoy. I guess I’m the only member of the band who has had projects outside of Dream Theater with all three keyboardists. The OSI albums with Kevin, Sons Of Apollo with Derek Sherinian and Liquid Tension Experiment with Jordan Rudess. But as for Kevin, none of us have contact with him. I don’t think any of us have spoken to him in over a decade, maybe a decade and a half at this point. There is no doubt that he is incredibly talented. I don’t know what he’s been doing for the last ten years but he has released some albums.

JR: What do you remember about working together on OSI’s first two albums Office Of Strategic Influence and Free?

MP: I was part of the project before Kevin got involved. The reason I said yes was really because I wanted to work with guitarist Jim Matheos. We were very good friends, I was a big Fates Warning fan and he was a big Dream Theater fan, and we wanted to do something together. Originally it was supposed to be Jim, me and Daniel Gildenlöw from Pain Of Salvation. For some reason it didn’t work out with Daniel and Jim suggested Kevin. I thought it was a great suggestion. I hadn’t met or worked with him for a long time so I was very open to it. My memories of the recordings are that it was the first time I went into a side project with a completely open mind, because I knew Kevin would want full control over the production, manipulation of the drums and other things that were based on his writing. So it was a different experience for me. As soon as Kevin got involved, the dynamic shifted in a completely different direction than what was planned with Jim, me and Daniel. At the time, it was supposed to be more prog metal, but it went more in the same direction as Kevin’s solo material. Which was fine, it was just a very different experience for me.

JR: Charlie Dominici, who sang on Dream Theater’s 1989 debut album When Dream And Day Unite, passed away in November 2023. Were you in touch?

MP: Yes, he texted me the day we announced that I would be reuniting with Dream Theater. It was October 25, 2023. He wrote me congratulations, told me how happy he was for me and that it was the right thing to do. Then he passed away just a few weeks later. That was the last time we had contact. He also came to see John Petrucci’s solo tour where I played drums and that was the last time we met in person.

JR: Do you know if he used to go to Dream Theater concerts?

MP: Yes, he was even our opening act on a few shows on the Systematic Chaos tour. Not in Scandinavia though, more in Eastern Europe, and in Italy I think. For example, I remember he opened for us in Budapest, he had released some albums with his band at the time. He showed up from time to time over the years and we had contact with him.

JR: Do you have any idea about Chris Collins, your first singer who sang on your first demo when you still called yourselves Majesty?

MP: The last time we met was probably about 20 years ago. We were playing at Jones Beach in Long Island and he met us backstage. That was the last time we had any interaction at all, so I have no idea what he’s up to these days.

JR: He has or had a band called Winterspell.

MP: Okay, I have no idea.

—Jesper Robild

Original text

Portnoy är Hemma Igen

Av Jesper Robild

Det som alla hade gett upp hoppet om är nu verklighet. Mike Portnoy är tillbaka i bandet som han var med och grundade 1985. Äntligen kan han ha på sig en tröja med Dream Theater igen.

Du lämnade Dream Theater 2010 efter att de andra medlemmarna inte hade gått med på ditt önskemål om att ta en paus från bandet. Hur mycket följde du sedan deras karriär utan dig?

- Ärligt talat gjorde det ont att lyssna på musiken de släppte utan mig och se videor från konserter så jag höll bara koll på avstånd, säger trummisen Mike Portnoy när vi träffas i hans privata loge på Waterfront i Stockholm klockan 15.00 den 8 november. Jag lyssnade på alla deras album åtminstone en gång, men sällan mer än så. Av ren nyfikenhet. Men det var känslomässigt tufft för mig, det är som att se sin fru med en ny man. Jag var inte så bekant med materialet och när jag nu plockat upp rollen som den som skriver setlistan till våra konserter igen var jag tvungen att verkligen bekanta mig med de albumen. Nu när jag är tillbaka i bandet gör det inte lika ont att lyssna på dem, det har faktiskt varit ganska trevligt att lära sig albumen – och att återvända till de album som vi gjorde tillsammans. Under alla de här åren lyssnade jag så gott som aldrig på Dream Theater över huvud taget, det var för tufft. Men nu kan jag göra det och jag kan ha på mig en Dream Theater-tröja igen, det kunde jag inte på 13 år. Det är skönt att vara hemma igen.

Ni är just nu ute på er jubileumsturné där ni firar 40 år som band. Var det självklart att ni skulle spela låtar från de fem album du inte var med på?

- Det hade varit själviskt av mig att utgå ifrån att vi inte skulle göra det, eller att sätta ner foten och säga ”nej”. Jag har sett andra band göta på det sättet. Rob Halford sjunger inte Ripper Owens-låtar, Bruce Dickinson har sällan sjungit Blaze Bayley-materialet, Jon Anderson sjöng inte låtar från Drama, David Lee Roth körde inte Sammy Hagarlåtar. Så vissa har visat att man kommer undan med det. Men jag ville respektera att de hade en period utan mig.

Var det några särskilda partier eller låtar du var extra imponerad av, eller rentav avundsjuk för att du inte hade varit med och spelat in?

- Det som imponerade mest på mig var de melodiska stunderna, mer än de tekniska akrobatkonsterna. Ärligt talat, en del av de tekniska grejerna är inte lika intressanta. Låtarna jag valde till setlistan från den eran är låtar som jag knöt an till för att de var melodiska och känslosamma.

De förlorade mer än en skicklig trummis när du slutade. Du hade många andra roller i bandet, inte minst som låtskrivare.

- Jag tror till och med att trummisen Mike Mangini hade varit den första att påpeka det. Han kom inte in i bandet för att plocka upp allt jag gjorde utan för att spela trummor. De behövde hitta ett sätt att få kemin att fungera utan mig och när jag kom tillbaka fick jag respektera vad de ville att jag skulle göra och inte göra, utifrån vad de var bekväma med i dagens läge.

Hur hörde du först om att Mike Mangini blev vald till din ersättare?

- Precis som resten av världen. De gjorde en dokumentärserie om det på Youtube.

Där man fick följa de olika kandidaterna provspela. Så du tittade på den?

- Ja, när den kom ut. Jag tycker att Mangini var rätt val av flera anledningar, han var en av få amerikaner. Thomas Lang är från Österrike, Marco Minnemann är tysk, Virgil Donati är australier och Aquiles Priester är brasilianare.

Jag hejade såklart på svensken Peter Wildoer från Darkane.

- Precis, de hade en svensk också. Jag kunde inte föreställa mig Dream Theater utan en amerikansk eller åtminstone kanadensisk trummis, så Mangini var det självklara valet. Det var jobbigt för mig att titta på men jag var såklart lika nyfiken som alla andra. Jag har alltid haft ett behov av att ha koll på vad som händer i världen och följa allt från band till filmer och tv-serier. Det var inte så mycket nyfikenhet som att det hade varit omöjligt för mig att inte kolla in det.

Trots att det var tufft för dig att lyssna på Dream Theater spelade du några Dream Theater-låtar live med Sons Of Apollo.

- Det var för att jag återförenades med keyboardisten Derek Sherinian i det bandet, så vi spelade några låtar från Falling Into Infinity: ’Lines in the Sand’, ’Just Let Me Breathe’ och ’Hell's Kitchen’. På min första turné med Flying Colors spelade vi ’Repentance’ och så gjorde jag ’The Shattered Fortress’-turnén där vi spelade hela ’The Twelve Step Suite’ och lite annat.

Dream Theater spelade sista delen i den sviten som handlar om dina alkoholproblem, ’The Shattered Fortress’, på första turnén de gjorde utan dig. Visst tyckte du att det var lite jobbigt?

- Det är inte min låt bara för att jag skrev texten, jag skulle till exempel aldrig säga att ’Home’ eller ’Strange Deja Vu’ är mina låtar av den anledningen. Men de fem låtarna i ’The Twelve Step Suite’, ’A Change Of Seasons’, ’Honor Thy Father’ och ’The Best Of Times’... Okej, där har vi åtta låtar bara sådär. Just de åtta är baserade på väldigt personliga upplevelser, direkt ur berättelsen om mitt liv. Men vi skrev musiken tillsammans så det var inte orättvist gjort av dem. Samtidigt kändes det lite konstigt att se att de spelade ’The Shattered Fortress’ eftersom den inte var tänkt att vara en fristående låt på samma sätt som de andra i ’The Twelve Step Suite’. Men det var deras beslut, jag kan inte uttala mig om det.

Hur var det när du såg dem live utan dig för första gången, i New York 2022?

- Det var som en utanför kroppen-upplevelse. Jag hade drömt om det många gånger och det var nog det som tog oss dit vi är nu. Om jag inte hade gått dit och slutit fred med sångaren James LaBrie... Det var väldigt viktigt för läkeprocessen. Vi hade inte setts eller pratat på över ett årtionde. Jag är glad att jag gick dit. Det var bisarrt men konstigt nog inte lika bisarrt som jag var rädd för, det var mer bekvämt än jag hade räknat med.

Era familjer måste ju ha varit på god fot, var det där allting började?

- Definitivt. Första gången jag och gitarristen John Petrucci sågs efter att jag hade slutat var det tack vare våra döttrar. De bodde tillsammans i en lägenhet i Brooklyn i många år och uppmuntrade oss att äta middag tillsammans. sedan spelade våra fruar i ett band ihop och vi hade gemensamma vänner. Så det var den viktigaste delen i återföreningen, våra familjer och det faktum att vi också är en enda stor familj – killarna är mer än bara bandmedlemmar.

James berättade rör mig att det var ditt initiativ att sluta fred med honom.

- Ja, han var den sista jag inte hade tagit upp kontakten med. Jag och John Petrucci började prata 2017-2018 och keyboardisten Jordan Rudess hade jag kontakt med i alla år. Jag spelade med John Petrucci och Jordan i Liquid Tension Experiment; det var flera steg som tog oss tillbaka på ett personligt och musikaliskt plan. Basisten John Myung bor ett kvarter från mig i Pennsylvania och våra fruar är väldigt nära vänner.

Han gör inte mycket väsen av sig. Vad är det mest överraskande du kan berätta om honom?

- Han är väldigt, väldigt privat och introvert. Han är samma kille som jag träffade på Berklee College of Music för 40 år sedan. Han var alltid tyst och höll sig för sig själv, och han övade alltid. Han är exakt likadan nu, när James pratar med publiken mellan låtarna står han och övar skalor.

Nästan alla Dream Theater-låtar har både gitarr- och keyboardsolon, men ni har inte haft många bassolon genom åren.

- John Myungs personlighet har förändrats med åren på det sättet, han håller sig mer i bakgrunden. Men om du lyssnar på de tidiga grejerna, Majesty-demon och When Dream And Day Unite, så spelar han bas som ett leadinstrument. Steve Harris möter Billy Sheehan. Så småningom ändrade han sin roll i bandet. Men om du lyssnar på början av ’The Ones Who Help To Set The Sun’ från debutalbumet är det en massa harmonier på bas, det låter som Jaco Pastorius. Han var väldigt inne på det sättet att spela i början.

Innan vi går vidare – inte långt efter att du hade slutat i bandet ångrade du dig och ville komma tillbaka. Vad hände?

- Jag vill helst inte prata om det... det var mycket som hände bakom kulisserna, mycket drama och juridiska grejer. Det var mycket spänningar och missförstånd som uppstod när vi pratade via våra advokater. För att sammanfatta det generellt och lite svepande handlade det om att vi nådde en punkt där det kändes som att det hade varit enklare om jag bara kom tillbaka för att undvika alla svårigheter. Det var lite diskussioner om att det hade varit den enkla vägen. Men de gjorde sitt val. Det var några jobbiga år, jag slutade göra intervjuer till slut. Det var så mycket som misstolkades och snedvreds av media, särskilt på internet. De ville ha sina klickbetesrubriker och det blev frustrerande, det var inte värt allt drama. Jag vill aldrig säga till en journalist vad de inte får fråga, även om de tog upp något kontroversiellt ville jag inte vara ett rövhål och vägra svara. Så jag försökte vara tillmötesgående men det blev obekvämt. Men nu är jag tillbaka i bandet så det är vatten under broarna med allt det där, jag har inget att dölja.

Dream Theaters första album med dig på nästan 16 år släpps den 7 februari (och recenseras i nästa nummer). Det har titeln Parasomnia, ett ord som sammanfattar olika sömnstörningar. Jag har faktiskt aldrig tänkt på hur ofta ni har skrivit låtar om drömmar- det borde man ju fatta med tanke på bandnamnet.

- Haha, ja, vi heter Dream Theater och när vi släppte Awake lekte vi lite med det. Att skriva ett helt album om sömnstörningar och mardrömmar var också perfekt med tanke på bandnamnet. Det handlar om nattskräck, sömngång och allt sådant där. När man skriver om drömmar kan man gå vart som helst, de är så öppna och ickelinjära så man har fria händer med ämnet.

Det enda exemplet på parasomni som nämns på Wikipedia som ni inte skrivit om är sängvätning.

- Nej, det har vi inte med. Vi skippade också nattlig pollution, det är när man får utlösning i sömnen.

Resultatet blev väldigt tungt och mörkt, det påminner om Train Of Thought och Systematic Chaos men mer olycksbådande.

- Jag håller med om att det är mörkt. Vi hade kunnat gå i vilken riktning som helst, men gitarr- och trumsoundet är en så stor del av Dream Theater, särskilt på albumen vi gjorde med den här uppsättningen av bandet. Det känns som Train Of Thought men med det tematiska från Metropolis pt. 2: Scenes From A Memory, ett mellanting.

Stämmer det att du är det största metalfanet i bandet och bidrar med de tyngsta grejerna?

- Det stämmer nog, men jag är också det största pragfanet och popfanet, det största musikfanet överlag. Jag har nog tyngst smak, men jag älskar också Jellyfish, Beatles och klassisk rock.

Du var väldigt lyrisk över death metalbandet Blood Incantations nya album Absolute Elsewhere.

- Det är fantastiskt. Jag älskar Opeth och det albumet påminner mig om tidiga Opeth möter Pink Floyd, vilket är min musiksmak i ett nötskal.

Fanns det någon chans att ni skulle gå i motsatt riktning? Till exempel mot soundet på Falling Into Infinity som väl är er minst hårda skiva.

- Det kändes inte aktuellt, särskilt inte med tanke på att vi ville basera albumet på det här mörka temat. Eftersom det var mitt första album med bandet på länge ville vi göra något väldigt intensivt. Vi var väldigt inspirerade, jag kan jämföra energin vi hade med Images And Words och Metropolis pt. 2: Scenes From A Memory. Det första var vårt första album med James och det andra vårt första album med Jordan, och nu var det första albumet med mig tillbaka. Vi var uppspelta över att få jobba med varandra igen, det fanns en kemi som byggde på pånyttfödelse. Men när det gäller Falling Into Infinity... Det var ett konstigt album skrivet under en tid när vi förlorade kontrollen över vår konstnärliga frihet och självständighet. Det var frustrerande, skivbolaget och producenten hade sista ordet. De slet sönder låtarna och försökte göra allting strömlinjeformat. Hur mycket jag än gillar alla Dream Theater-album går det inte att jämföra den processen med hur det är i bandet nu, det var helt annan energi.

Det var också enda gången ni arbetade med en extern låtskrivare, Desmond Child, på ’You Not Me’.

- Enligt min åsikt var det en katastrof. Det var så onödigt.

Resultatet eller samarbetet? För låten är ju bra.

- Jag tycker att versionen vi skrev innan vi samarbetade var bättre. Man kan höra den på demoinspelningarna som vi har släppt. Men om vi ville göra en ny skiva var vi tvungna att spela med.

Du hängde upp lite ny inredning i studion inför inspelningen av Parasomnia.

- När jag kom dit var allting som hängde på väggarna grejer från Mangini-eran. Det är såklart en del av bandets historia och det ska inte glömmas bort, men jag ville känna att det fanns en del av mig själv i studion också. Så jag hängde upp några gamla trumskinn och turnéaffischer från när vi hade släppt Metropolis pt. 2: Scenes From A Memory, Six Degrees Of Inner Turbulence och Awake för att balansera det.

Omslaget påminner om Images And Words. Ar det en tillfällighet?

- Det är nästan som en mörk version av den skivan 30 år senare, flickan har vuxit upp. Jag kan förstå hur det kan tolkas så, men det var inte medvetet. När Hugh Syme som har gjort omslaget började skicka olika bilder till oss fastnade vi verkligen för den och jag tror inte att någon av oss insåg att man kunde göra de jämförelserna. Så det var verkligen en tillfällighet, men när vi insåg det tyckte vi att det var ganska passande.

James skrev texten till ’A Broken Man’ som handlar om PTSD. För 20 år sedan skrev du ’War Inside My Head’ om samma ämne och John Petrucci skrev ’The Enemy Inside’ om PTSD 2013. Varför återkommer ni till det?

- Jag kan inte svara på varför James återvände till det nu. l mitt fall passade det in i berättelsen på ’Six Degrees Of Inner Turbulence’ och vi närmade oss det här albumet lite på samma sätt. Med olika ämnen och trådar som är starkt sammanvävda genom olika berättelser. Ingen av oss har tjänstgjort i militären eller har någon erfarenhet av PTSD.

’Dead Asleep’ berör ett av de mörkaste ämnen som ni har skrivit om, en man som oavsiktligt mördar sin fru när han går i sömnen.

- Den är baserad på verkliga händelser. Jag antar att John Petrucci läste om det och skrev en berättelse baserad på det. Det är en sådan typ av låt där han verkligen berättar en historia, ’The Count Of Tuscany’ är ett annat exempel. En fristående miniberättelse.

Visst lyckades fansen leta upp den här italienska greven han skrev om?

- Jadå, han finns på riktigt. Händelserna i texten utspelade sig 2004 när vi spelade i Italien. John Petrucci har kontakt med honom idag och han har hört låten. Jag antar att han gillade den eftersom han inte stämde oss.

Vet skådespelaren Owen Wilson om att han nämns i en Dream Theater-låt, i partiet ’Full Circle’ i ’Octavarium’?

- De andra har faktiskt lagt in en sampling när han säger ”wow” i en låt på Distance Over Time så han är med i två Dream Theater-låtar! Jag vet att Ripper Owens känner till att han nämns i samma parti i ’Octavarium’, vi känner varandra. Men jag och Owen Wilson är inte kompisar eller så, ’Full Circle’ var bara ett roligt experiment jag gjorde med många pop kulturella referenser. Det är många roliga påskägg på hela det albumet.

Som när ni spelar några sekunder ur "Bjällerklang".

- När vi spelar ’Octavarium’ nu på turnén tar vår ena ljudtekniker på sig en tomteluva i det partiet och spelar upp låten i medhörningen för oss. Nu avslöjade jag att vi kör den, förlåt! Jag önskar att ingen hade koll på setlistan, på första spelningen i London var det så kul att se publikens reaktioner på alla låtar. Ett tag skrev jag olika setlistor till varje spelning och då fick man den upplevelsen varje kväll. Den här gången håller vi oss dock till samma låtar, det är vårt 40-årsjubileum och setlistan täcker mycket. Dessutom har vi inte spelat live ihop på 14 år så vi behöver bli lite varma i kläderna först, men jag kommer absolut att gå tillbaka till att ändra setlistan varje kväll.

Jag frågade Mikael Åkerfeldt nyligen ifall Opeth alltid har alla sina låtar inrepade ”som Dream Theater”. Han svarade: ”Nej, och det har inte Dream Theater heller.”

- De flesta band har ju inte det, jag förstår varför. När vi bytte setlista varje kväll i mitten på o o-talet spelade vi så mycket att vi kunde ha varenda låt inövad.

Har ni några roliga påskägg på Parasomnia? En sak jag har hittat är att ni i ’The Shadow Man Incident’ har med samma HP Lovecraft-citat som står på gravstenen på omslaget till Iron Maidens Live After Death.

- Det visste jag inte, att det var med på det omslaget. Albumet är inte nödvändigtvis ett traditionellt konceptalbum men det har ett tema som knyter ihop låtarna. Då är det kul att kunna antyda saker tidigt och sedan låta dem komma tillbaka senare, att reprisera dem. Du kan få ett påskägg avslöjat. Det absolut första riffet i ouvertyren ’In The Arms Of Morpheus’, samma toner återkommer i mellanspåret ’Are We Dreaming?’ men då är det kyrkklockor.

Vad kan du berätta mer om narrativet i ’The Shadow Man Incident’?

- Återigen var det något John Petrucci skrev efter att han läst eller hört om det. Jag vet att den handlar om ett fenomen det rapporterats om många gånger, att folk ser en man med hatt i sina mardrömmar.

När de upplever sömnparalys?

- Exakt. Vi har också stoppat in många samplade röster och andra passager som vi hittade på Youtube eller något. I ’Midnight Messiah’ finns det en sampling från en film, jag vill inte avslöja vilken – en del av det roliga är att lista ut det själv! Sådant har vi alltid älskat att göra redan på våra tidiga album. ’A Change Of Seasons’ är full av samplingar, även ’The Mirror’, ’6:oo’ och ’Space-Dye Vest’ från Awake, och ’Take The Time’. ’Honor Thy Father’ också, som kom lite senare. På det här albumet finns det mycket sådant som är taget från filmer och annat som är relaterat till temat. Vi hade det redan i första låten på första albumet, ’A Fortune In Lies’ har en sektion i mitten med samplingar av folk som sitter i fängelse eller är häktade för stöld. Den låten skrev vi redan i slutet av 8o-talet.

Du har skrivit texten till ’Midnight Messiah’ och den sticker ut, den handlar inte riktigt om något traumatiskt.

- Utan att avslöja hela berättelsen så skrev jag om någon som känner sig som en superhjälte när han drömmer, väldigt kraftfull och bekväm, till skillnad från när han är vaken. Det finns många dolda detaljer i texten som folk kan upptäcka och utforska. Den är inte självbiografisk, men bryggan i låten är det delvis. Jag skrev något som också kan tolkas handla om att jag är tillbaka i bandet.

Er återföreningsturné inleddes i London den 20 oktober. Den 29 oktober gick din syster bort i cancer och du fick reda på det precis innan du skulle gå på scen i Zagreb.

- Det har varit tufft. Jag har aldrig förlorat någon som står mig så nära när jag varit på turné. Min pappa gick bort när vi skrev Black Clouds & Silver Linings så jag har upplevt förluster, men aldrig så här. Men ”the show must go on”, särskilt en turné av den här storleken med så många människor som förlitar sig på att vi ska spela. Det hade varit väldigt, väldigt svårt och ekonomiskt förödande att ställa in konserter. Vi har ett väldigt stort crew och det är stora konserter med många biljetter sålda. Jag har ett ansvar för min familj här ute på vägarna att genomföra konserterna. Men stödet från fansen har varit otroligt, mycket kärlek och support vilket verkligen har betytt mycket.

Ditt scenspråk utstrålar mycket positiv energi. Var det svårt att upprätthålla det under den kvällen?

- Jag fick reda på det en halvtimme innan jag skulle gå på scen. Under den spelningen var det svårt att le och vara uppspelt och entusiastisk och få igång publiken. Mitt hjärta var brustet, jag var förkrossad. Men redan under spelningarna vi gjorde före den kvällen hade jag behövt hantera att hon låg på sjukhuset och ärligt talat var det en skön distraktion för mig, nästan terapeutiskt. Så om något hjälpte de tre timmarna på scen mig, och att se publiken och hur uppspelta de var. De följande 21 timmarna utan att stå på scen var sorgsnare och jobbigare.

Du missade också hennes likvaka på grund av turnén, var det för att du visste att hon hade velat att du skulle genomföra konserten?

- Hon var ett av Dream Theaters största fans. Att jag gick med i bandet igen betydde så mycket för henne, hon var så himla glad när jag berättade det. Hon ville inget hellre än att få uppleva turnén, vilket hon tyvärr inte kunde göra på plats. Men jag tror att hennes ande får se oss varje kväll. Och hon mer än någon annan på jorden uppmuntrade mig att köra på.

Vi skulle prata i en timme och nu har det gått 59 minuter och 53 sekunder.

- Det är därför jag är trummis – perfekt tajming.

Box

Moore Dream Theater

Jag pratade med gitarristen John Petrucci 2021 inför Liquid Tension Experiments tredje album. Du hade spelat på hans soloalbum Terminal Velocity 2020 men det här var första gången ni skrev musik tillsammans sedan du slutade i Dream Theater. Jag passade på att fråga när han skulle jobba med Dream Theaters originalkeyboardist Kevin Moore, som slutade 1994, igen. Svaret: ”Kul skämt.” Men du gjorde faktiskt två album med honom i början av 00-talet.

- Vi gjorde två album med OSI, säger trummisen Mike Portnoy. Jag antar att jag är den enda medlemmen i bandet som har haft projekt utanför Dream Theater med alla tre keyboardisterna. OSI-albumen med Kevin, Sons Of Apollo med Derek Sherinian och Liquid Tension Experiment med Jordan Rudess. Men när det gäller Kevin har ingen av oss kontakt med honom. Jag tror inte att någon av oss har pratat med honom på över ett årtionde, kanske ett och ett halvt vid det här laget. Det är ingen tvekan om att han är otroligt talangfull. Jag vet inte vad han har gjort de senaste tio åren men han har släppt en del album.

Vad minns du från när ni arbetade tillsammans på OSI:s första två album Office Of Strategic Influence och Free?

- Jag var en del av projektet innan Kevin blev involverad. Anledningen till att jag tackade ja handlade egentligen om att jag ville arbeta med gitarristen Jim Matheos. Vi var väldigt goda vänner, jag var ett stort Fates Warning-fan och han var ett stort Dream Theater-fan, och vi ville göra något tillsammans. Ursprungligen var det tänkt att vara Jim, jag och Daniel Gildenlöw från Pain Of Salvation. Av någon anledning fungerade det inte med Daniel och Jim föreslog Kevin. Ett jättebra förslag tyckte jag. Jag hade inte träffat eller jobbat med honom på länge så jag var väldigt öppen för det. Mina minnen från inspelningarna är att det var första gången jag gick in i ett sideprojekt med helt öppet sinne, för jag visste att Kevin skulle vilja ha full kontroll över produktionen, manipulering av trummorna och annat som byggde på hans sätt att skriva. Så det var en annorlunda upplevelse för mig. Så fort Kevin blev involverad skiftade dynamiken i en helt annan riktning än vad som var planerat med Jim, mig och Daniel. Då var det tänkt att det skulle vara mer prog metal, men det gick istället mer i samma riktning som Kevins solo material. Vilket var okej, det var bara en väldigt annorlunda upplevelse för mig.

Charlie Dominici, som sjöng på Dream Theaters debutalbum When Dream And Day Unite från 1989, gick bort i november 2023. Hade ni kontakt?

- Ja, han messade mig samma dag som vi gick ut med att jag skulle återförenas med Dream Theater. Det var den 25 oktober 2023. Han skrev grattis, berättade hur glad han var för min skull och att det var rätt sak att göra. Sedan gick han bort bara några veckor senare. Det var sista gången vi hade kontakt. Han kom också för att titta på John Petruccis soloturné där jag spelade trummor och det var sista gången vi träffades personligen.

Vet du om han brukade gå på Dream Theater-konserter?

- Ja då, han var till och med förband till oss på några konserter på Systematic Chaos-turnén. Inte i Skandinavien dock, mer i Östeuropa, och i Italien tror jag. Jag minns till exempel att han öppnade för oss i Budapest, han hade släppt några album med sitt band då. Han dök upp då och då under åren och vi hade kontakt med honom.

Har du någon koll på Chris Collins, er första sångare som sjöng på er första demo när ni fortfarande kallade er Majesty?

- Sist vi träffades var nog runt 20 år sedan. Vi spelade på Jones Beach i Long Island och han träffade oss backstage. Det var sist vi hade något utbyte överhuvudtaget, så jag har ingen aning om vad han sysslar med nuförtiden.

Han har eller hade ett band som heter Winterspell.

- Okej, jag har ingen koll.

—Jesper Robild