Dream Theater

During the pandemic, Dream Theater has been anything but inactive. The new album is the first they have recorded in their own studio and John Petrucci finally has an eight-string guitar.

Zendt: You are now releasing your fifteenth studio album, A View From The Top Of The World, and I feel that it is characterized by a strong intensity.

John Petrucci: Absolutely. It is a very intense album. And it started that way. The first song we wrote was ‘The Alien’ and it dictated what kind of album we would record. We had not seen each other for a while, because of the pandemic, and didn’t really know what the future looked like. So it was fun to get together and record again. And it was the first time we recorded in our own studio.

Z: Exactly, it is the most raw Dream Theater album that you have made in your DTHQ studio. How did being able to record there affect you?

JP: It was great. That’s something we’ve been talking about doing for years. To get everything in one place. Rehearsals, recording, storage. DTHQ was actually ready in time for the rehearsals for the Distance Over Time tour [2019]. The first recording that was done there was my solo album Terminal Velocity [2020] and then we also recorded the new album with Liquid Tension Experiment there. But this was the first time we recorded there with Dream Theater. It’s so comfortable. Everyone feels at home there and it sounds great. It just felt natural to hang out there and work.

Z: I understand that. And maybe it feels less stressful not to record on paid studio time, but to be able to work at your own pace?

JP: As you say, it’s really nice not to have to worry about what it costs to record. There are many other bands that have done the same, like Metallica for example. Sure, it costs a lot to build but in the end we make a profit from it.

Z: This intensity that we were talking about – was it affected by the pandemic?

JP: That’s interesting. Actually, it wasn’t planned at all that we were going to go into the studio at that time. We were actually going to be on tour. So when we went into the studio last October of last year, we had no idea when the record would be released. We thought it might be in a year, which turned out to be very accurate. So in that way it was a very relaxed situation. We knew that touring wouldn’t be an option for a while, so why not write some new music? So it was probably a combination of several different things that led to how the record turned out. We were happy to get together again. We had our new place. And we had a new espresso machine, so there was quite a lot of coffee... Above all, there was a lot of positivity. When we were going to start writing, there was some discussion about what kind of record we were going to make. But as soon as we wrote ‘The Alien,’ we knew what this record was going to be.

Z: There’s been a lot of talk about your new Majesty 8 eight-string guitar. You play it on one song. Which one?

JP: ‘Awaken The Master’. It’s a fantastic guitar! That’s another thing we’ve been talking about for a while. I had hoped it would be ready for Distance Over Time, but it didn’t happen. I finally got a prototype, just in time for us to write the last song for the new album. But the fact is that you can also hear it in ‘Sleeping Giant’, if you listen carefully. We were recording it when the prototype arrived and I just had to test it out a bit.

Z: Will you be playing it live?

JP: Absolutely, I can’t wait! It’s so cool, because I got my seven-string guitar when we wrote Awake in 1994. Now we’ve added another string. It’s interesting, because it feels very familiar even though it’s a wider fretboard.

Z: A lot of people have already commented that Mike Mangini, who became the new drummer in the band after Mike Portnoy left in 2010, sounds better than ever on ‘The Alien’ and I would say that goes for the whole album. What have you done with him?

JP: We gave him a lot of coffee... No, but I really agree with you. I actually told him that, that this is the best album he’s made so far. The studio room where everyone plays and records together is not as big as we thought it would be. Now we’ve rented more space and are going to expand it, so it’s going to be huge. But when I recorded my solo album there with Mike Portnoy, we had a pretty small drum kit, my own actually. So I asked Mike Mangini if ​​he would consider playing on that drum kit, which of course is much smaller than his gigantic one. And there was something about the way he played on a smaller, more traditional drum kit that didn’t have all the crazy gadgets and pedals. He played with a lot of energy and passion. I think drummers will be going crazy over this record.

Z: For only the fourth time ever, you have a title track. How do you decide whether there is a title track or not?

JP: When all the songs and song titles were ready, I started thinking about an album title. A View From The Top Of The World wasn’t the first choice. What I was looking for was a phrase that would reflect that sense of intensity and urgency that you mentioned. But nothing really stuck. So one day I looked at that song title and thought, “That really sounds like a title for a Dream Theater album.”

Z: Am I right in assuming that you are once again intentionally emulating Rush in ‘Transcending Time’?

JP: Yes, absolutely. It’s no secret that Rush is my favorite band ever and everyone in Dream Theater really likes them. They had such a special way of being able to write great songs in a major key and make it work. That’s difficult. If a metal band writes in a major key, it sounds way too happy and not hard enough. As you say, we’ve done it before. This time we have tried to encapsulate Rush as they sounded in the mid-80s, which is a period of them that I like very much.

Z: In May, tickets were available to buy for a stream of your Images, Words & Beyond concert from Japan in 2017. There has been speculation that it might be released as a DVD/Bluray.

JP: Maybe. There are no concrete plans for that. But it is demonstrably filmed, unlike the The Astonishing tour that we missed filming.

Z: Missed?

JP: Yes. It was planned that we would film it. But then we did the anniversary tour for Images And Words [1992] and then we never returned to The Astonishing [2016]. So there is nothing filmed. I really wish we had filmed it, because it was our best production and show ever.

Z: Maybe you guys will get to revisit it sometime...

JP: Yeah, we probably have to. And then we’ll film it.

Z: You guys have started releasing various live recordings in the Lost Not Forgotten series and they’ve been well received.

JP: Yeah; the whole thing with archival releases pretty much fell apart when Mike Portnoy left the band. A while ago we decided it was a fun thing to do and that a lot of fans seemed to like having access to these recordings in different formats. Especially the collectors, of course. We have a lot of releases planned. Both newer recordings and older recordings that have never been released before.

Original text

Dream Theater

Av Zendt

Under pandemin har Dream Theater varit allt annat än overksamma. Nya plattan är den första som de har spelat in i sin egen studio och John Petrucci har äntligen en åttasträngad gitarr.

Zendt: Ni släpper nu ert femtonde studioalbum, ”A view from the top of the world”, och jag upplever att det präglas av en stark intensitet.

John Petrucci: Absolut, instämmer gitarristen John Petrucci. Det är en väldigt intensiv platta. Och den började på det viset. Den första låten som vi skrev var ”The alien” och den dikterade vilken sorts skiva vi skulle spela in. Vi hade inte setts på ett tag, på grund av pandemin, och visste egentligen inte hur framtiden såg ut. Så det var roligt att träffas och spela in igen. Och så var det första gången som vi spelade in i vår egen studio.

Z: Precis, det är ju den rörsta Dream Theaterplattan som ni har gjort i er DTHQ-studio. Hur påverkades ni av att kunna spela in där?

JP: Det var suveränt. Det där är något som vi har pratat i många år om att göra. Att samla allt på ett ställe. Repetitioner, inspelning, förvaring. DTHQ var faktiskt klar i tid för repetitionerna inför turnén för ”Distance over time” (2019). Den första inspelningen som gjordes där var mitt soloalbum ”Terminal velocity” (2020) och sedan spelade vi även in det nya albumet med Liquid Tension Experiment där. Men det här var första gången som vi spelade in där med Dream Theater. Det är så bekvämt. Alla känner sig hemma där och det låter suveränt. Det kändes bara naturligt att hänga där och arbeta.

Z: Det förstår jag. Och det känns kanske mindre stressigt att inte spela in på betald studiotid, utan att kunna arbeta i er egen takt?

JP: Som du säger är det väldigt skönt att inte behöva bekymra sig för vad det kostar att spela in. Det är många andra band som har gjort likadant, som till exempel Metallica. Visst, det kostar en del att bygga men i slutändan tjänar vi på det.

Z: Den här intensiteten som vi pratade om – påverkades den något av pandemin?

JP: Det är intressant. Egentligen var det inte alls planerat att vi skulle gå in i studion då. Vi skulle egentligen ha varit på turné. Så när vi gick in i studion den sista oktober förra året hade vi ingen aning om när skivan skulle släppas. Vi tänkte att det kanske skulle bli om ett år, vilket visade sig stämma väldigt bra. Så på det sättet var det en väldigt avslappnad situation. Vi visste att det inte skulle vara aktuellt att turnera på ett tag, så varför inte skriva lite ny musik? Så det var nog flera olika saker i kombination som ledde fram till hur skivan blev. Vi var glada att träffas igen. Vi hade vårt nya ställe. Och vi hade en ny espressomaskin, så det blev ganska mycket kaffe... Framför allt var det mycket positivitet. När vi skulle börja att skriva var det en del diskussion om vilken sorts platta vi skulle göra. Men så snart vi hade skrivit ”The alien” visste vi hur den här skivan skulle bli.

Z: Det har varit mycket prat om din nya, åttasträngade gitarr Majesty 8. Du spelar på den i en låt. Vilken?

JP: ”Awaken the master”. Det är en fantastisk gitarr! Det där är ytterligare en sak som vi har pratat om ett bra tag. Jag hade hoppats på att den skulle vara klar till ”Distance over time”, men så blev det inte. Till slut fick jag en prototyp, precis lagom till att vi skulle skriva den sista låten till den nya skivan. Men faktum är att man kan höra den även i ”Sleeping giant”, om man lyssnar noga. Vi höll på att spela in den när prototypen kom och jag var bara tvungen att testa den lite.

Z: Kommer du att spela på den live?

JP: Absolut, jag kan knappt bärga mig! Det är så coolt, för jag fick min sjusträngade gitarr när vi skrev ”Awake” 1994. Nu har vi lagt till ytterligare en sträng. Det är intressant, för det känns väldigt familjärt trots att det är en bredare greppbräda.

Z: Många har redan reagerat över att Mike Mangini, som blev ny trummis i bandet efter att Mike Portnoy hoppade av 2010, låter bättre än någonsin i ”The alien” och jag skulle vilja påstå att det gäller för hela plattan. Vad har ni gjort med honom?

JP: Vi gav honom en massa kaffe... Nej, men jag håller verkligen med dig. Jag sa faktiskt till honom just det, att det här är den bästa platta som han har gjort hittills. Studio-rummet där alla spelar och spelar in tillsammans i är inte så stort som vi hade tänkt att det skulle vara. Nu har vi hyrt mer utrymme och ska bygga ut det, så det kommer att bli jättestort. Men när jag spelade in min soloplatta där med Mike Portnoy hade vi ett ganska litet trumset, mitt eget faktiskt. Så jag frågade Mike Mangini om han kunde tänka sig att spela på det trumsetet, som förstås är mycket mindre än hans gigantiska. Och det var något med hur han spelade på ett mindre, mer traditionellt trumset som inte hade alla galna mojänger och pedaler. Han spelade med massor av energi och glöd. Jag tror att trummisar kommer att kasta sig över den här plattan.

Z: För bara fjärde gången någonsin har ni ett titelspår. Hur avgör ni om det finns ett titelspår eller inte?

JP: När alla låtar och låttitlar var klara började jag fundera på en albumtitel. ”A view from the top of the world” var inte det första valet. Det jag var ute efter var en fras som skulle reflektera den där känslan av intensitet och angelägenhet som du nämnde. Men det var inget som riktigt fastnade. Så en dag tittade jag på den låttiteln och tänkte att det där låter ju verkligen som en titel på en Dream Theater-skiva.

Z: Visst har jag rätt i att anta att ni ännu en gång avsiktligt emulerar Rush i ”Transcending time”?

JP: Ja, absolut. Det är ju ingen hemlighet att Rush är mitt favoritband någonsin och alla i Dream Theater gillar dem väldigt mycket. De hade ett så speciellt sätt att kunna skriva suveräna låtar i dur och få det att fungera. Det där är svårt. Om ett metalband skriver i dur låter det alldeles för glatt och inte tillräckligt hårt. Som du säger har vi gjort det förut. Den här gången har vi försökt kapsla in Rush som de lät i mitten av 80-talet, vilket är en period med dem som jag gillar väldigt mycket.

Z: I maj gick det att köpa biljetter till en stream av er, ”Images, words & beyond”-konsert från Japan 2017. Det har spekulerats i om att den kan komma att släppas som dvd/bluray.

JP: Kanske. Det finns inga konkreta planer på det. Men den är ju bevisligen filmad, till skillnad från ”The astonishing”-turnén som vi missade att filma.

Z: Missade?

JP: Ja. Det var planerat att vi skulle filma den. Men så gjorde vi jubileumsturnén för ”Images and words” (1992) och sedan återvände vi aldrig till ”The astonishing” (2016). Så det finns inget filmat. Jag önskar verkligen att vi hade filmat den, för det var vår bästa produktion och show någonsin.

Z: Ni kanske får återvända till den någon o gång...

JP: Ja, vi måste nog göra det. Och då filmar vi den.

Z: Ni har börjat släppa diverse liveinspelningar i serien ”Lost not forgotten” och de har fått ett fint mottagande.

JP: Ja; hela den där grejen med arkivsläpp rann ganska mycket ut i sanden när Mike Portnoy slutade i bandet. För ett tag sedan bestämde vi att det var en rolig grej och att många fans verkade gilla att kunna få tillgång till de här inspelningarna i olika format. Särskilt samlarna, förstås. Vi har massor av släpp planerade. Både nyare inspelningar och äldre inspelningar som aldrig har släppts tidigare.